Leo Kantors tal vid invigningen av den 15:e Öppna Ryska Nationella Dokumentärfilmfestivalen i Jekaterinburg, den 1 oktober 2004.

Kära vänner, Jag blev ombedd att säga några ord och vill börja med att berätta om mitt första möte med Jekaterinburg som ägde rum för två år sedan, när jag såg Aleksej Fedortjenkos dokumentärfilm från Jekaterinburg. Filmen "David" beskriver historien om en nioårig pojke. År 1941 blir han tillfångatagen av tyskarna i Minsk, de utsätter honom för grymma medicinska experiment, visar upp honom på läkarutbildningar i en rad ockuperade europeiska länder. Genom ett under räddas han av en tysk sjuksköterska och återvänder, femton år gammal, efter krigets slut till Ryssland. I över 25 år, fram till 1973, "förvaras" han där i arbetsläger, utan dom eller rättegång. Han dog för två år sedan. Bokstavligen kan man säga att Aleksej Fedortjenko avslutade filmatiseringen med David Levin på måndagen och på fredagen blev denne kallad till sin Gud. På förra dokumentärfilmfestivalen "Människan i världen" i Stockholm, år 2003, som handlade om människan och mänsklig värdighet, belönade den internationella juryn filmen "David" med ett första pris.
David Levin
Året därpå var jag i Polen, medverkade i juryn för filmfestivalen "Europas gränser" i Lublin. När jag skulle ta ställning till om Fedortjenko skulle få första pris svarade jag att jag redan en gång tidigare hade deltagit i en jury som gav honom Grand prix, men då var det i Sverige i Stockholm. Jag sade också att jag inte har några invändningar mot att än en gång bidra till huvudpriset. Och nyligen i april 2005 var jag med i en jury i Warszawa under en stor internationell filmfestival. Då tilldelade även dessa internationella bedömare just denna film en av huvudpriserna, varvid självaste Oscar-vinnaren Andrzej Wajda överräckte utmärkelsen till just Aleksej Fedortjenko från Jekaterinburg. Då bestämde jag mig för att åka till Jekaterinburg, för att se staden där man kan producera sådana filmer och träffa ryska dokumentärfilmare från hela landet. Och innan jag återvänder hem till Sverige skulle jag vilja berätta en annan historia för er, om en annan pojke och hans mor.

År 1941 befann sig tyskarna ungefär sju kilo-meter utanför staden Charkov, när en vack-er ung kvinna sprang iväg från sitt jobb vid stadens civilförsvar, där hon arbetade som sekreterare. De som arbetade på dessa institutioner evakuerades sist av alla. Hon hann fram till sin lägenhet, hann ta med sig sin lille son samt några fotografier, skyndade iväg till stationen, kastade sig på sista tågets sista vagn, och åkte iväg mot Uralbergen i rikting mot Jekaterinburg. Pojkens far stupade precis i början av kriget. Tåget stannade i närheten av Jekaterinburg, i staden Alapajevsk. Där mötte kvinnan en polsk underofficer som hade rymt ur tyskt fångenskap 1940 och som klokt nog hade tagit sig till fots från Tyskland ända till den ryska gränsen. Och eftersom han var ingenjör blev han inte skjuten av Stalinanhängarna utan skickad till arbete i en vapenfabrik i Alapajevsk, nära Jekaterinburg. Han adopterade pojken och förde både honom och modern till Polen år 1946. Pojken växte upp med moderns längtansfulla känslor efter Charkov, dessutom i en atmosfär av ständigt överhängande hot. Ödet förde honom senare till Väst. Hela sitt vuxna liv har han ägnat åt arbete med människor, bland människor, för människor. Han blev senare arrangör av filmfestivaler om människan och mänsklig värdighet. Allt fogade sig väldigt lyckligt i hans liv. Han arbetar numera vid universitetet, skriver artiklar för europeiska tidningar, företräder en organisation med flera tusen medlemmar som arbetar för människovärde och deltar i opinionsbildande arbete.

Nu, då han inte längre är helt ung, besöker han er i Jekaterinburg, och det gör han inte bara för att se på filmer, men även, och kanske framförallt, för att böja sig ner och tacka den plats på jorden som själv fått lida så oändligt mycket men, trots allt, kunnat rädda den unga kvinnan och hennes lille son.

Kalendarium