Kultur Svenska Dagbladet

2 maj 2004

LEO KANTOR

ETT HANDSLAG I AUSCHWITZ

Med gårdagens EU-utvidgning upphörde andra världskriget - Jalta-överenskommelsens uppdelning av Europa är historia. Men många människor bär fortfarande krigets trauman med sig. Två av dessa är prästerna Martin Bormann och Jakub Romuald Weksler-Waszkinel. Om deras tumultartade bakgrund, historia och slutliga sammanträffande berättar Leo Kantor, själv uppvuxen och på flykt i krigets skugga.
"Jag kan inte skaka hand med Martin Adolf Bormann här i Auschwitz", säger den polsk-judiske katolska prästen Jakub Waszkinel, i dag 60 år och lärare i filosofi vid Katolska universitetet i Lublin i östra Polen. När han var en månad gammal räddades han som av ett under från ett judiskt getto av en fattig polsk kvinna. "Jag har ingen fullmakt att göra detta i namn av de över en miljon döda som ligger under mina fötter här i denna plågade jord. Kanske senare utanför lägret."
I dokumentärfilmen "De levandes marsch" av den polske regissören Grzegorz Linkowski, möts prästen Jakub Waszkinel och Martin Adolf Bormann junior. Den senares far, Martin Bormann, var en av Adolf Hitlers närmaste medarbetare, nazipartiets kanslichef, en av Nazitysklands grymmaste funktionärer. Martin Adolf Bormann junior, pensionerad tysk präst, är för första gången i förintelselägret Auschwitz. Det har gått många år sedan krigets slut men fortfarande bär han den tunga bördan av faderns illgärningar. Vi ser det i filmen när han sammanbiten sakta går framför högar av glasögon, barnskor och resväskor som blev kvar efter över en miljon döda människor. De flesta judar, men även ryssar, polacker, romer och andra medborgare från fler än 20 europeiska länder.

När Martin Bormann i sitt brev till prästen Jakub Waszkinel skrev att han gärna ville träffa honom och prata, föreslog Waszkinel efter en viss tvekan ett möte i Auschwitz. Det tog ett år innan Martin Bormann svarade ja. Hans gudföräldrar var Adolf Hitler och Ilse Hess, hustru till Rudolf Hess. Martin Bormann var 16 år gammal när kriget tog slut och använde aldrig mer sitt andranamn Adolf.
Jakub Waszkinel föddes i gettot nära Vilnius. Som spädbarn räddades han undan Förintelsen genom att en fattig polsk kvinna tog honom ut ur gettot strax innan det utplånades. Lille Jakub fick aldrig mer se sina biologiska föräldrar och sin storebror Samuel. De mördades, förmodligen i Auschwitz. "Jag minns ingenting från dessa hatfulla dagar. Jag minns inte min mors ögon, min fars händer, min brors gråt, kyssen, välkomnandet eller avskedet", skriver han i sin bok "Utforskandet av kyrkans hemlighet", som kom ut år 2003.
Samma år som Jakub räddades ur gettot av sina polska föräldrar, 1943, lekte Martin Bormann och andra barn till regimens högt uppsatta dignitärer på en nyårsbjudning i Hitlers högkvarter i Obersalzberg. Vi kan se unika bilder i filmen av barn som roar sig i sällskap med Adolf Hitler och Eva Braun. Under denna tid förintades nittio procent av de 1,5 miljoner judiska barnen i krigets Europa.
Martin Bormanns far, som under Nürnbergrättegången i sin frånvaro dömdes till döden för brott mot mänskligheten, begick självmord. Under flera år gick det rykten om att han flytt till Paraguay. Kvarlevorna återfanns dock i närheten av Hitlers högkvarter i Berlin, och när DNA-tekniken blev tillgänglig kunde man 1973 fastställa att skelettet med stor sannolikhet tillhörde Martin Bormann. Han är begravd på en plats som bara den närmaste familjen känner till.

Jakub Waszkinel ville bli präst.
Hans polska föräldrar försökte få honom på andra tankar och hoppades att han skulle välja ett annat yrke. Men han framhärdade.
När han var 35 år och hade varit präst i tolv år berättade hans fostermor Emilia Waszkinel på sin dödsbädd hela sin historia. Som ung kvinna hade hon burit in mat till gettot. Jakubs mor dolde sin graviditet för att ingen skulle få reda på att hon snart skulle få ett barn till. När hennes son fötts den 28 februari 1943 vädjade hon till Emilia att rädda barnet ut ur gettot. "Ni tror ju på Gud, Jesus var också jude, ni får se att när barnet växer upp blir han präst."
Och så tog den fattiga polska familjen emot det månadsgamla judiska barnet.

Den unge Jakub Waszkinel växte upp omgiven av en osedvanlig värme och kärlek från familjen, men han hade inget lätt liv. Han såg inte ut som ett polskt barn. Han hade korpsvart hår och saknade slaviska drag, många gånger blev han kallad för judisk oäkting på gatan. Hans polska föräldrar tog honom alltid i försvar. Själv säger prästen i dag:
"Jag ville aldrig vara jude, jag fick från andra höra att en jude var något sämre - så varför skulle jag vilja vara jude? Några gånger krävde jag av min mor - min far dog tidigt - att hon skulle berätta sanningen. Mor svarade: "Du är mitt barn och du ska inte bry dig om vad de dumma fyllona på gatan säger."
Efter att ha doktorerat blev han föreläsare på filosofiska fakulteten vid det prestigefyllda Katolska universitetet i Lublin. Sedan han fått veta att han är jude har han kompletterat sitt namn med sitt judiska släktnamn, Weksler, och runt halsen bär han ett kors i en davidsstjärna. I sina artiklar och böcker bekämpar han tesen att judarna var skyldiga till Jesu död, och katolicismens förkastelse av dem. Han manar till försoning och dialog. Det arbetet är hans största kallelse; han säger att ingen gör det i hans ställe. Sedan ett par år tillbaka reser prästen varje sommar på sin semester till Paris. Kardinal Jean-Marie Lustiger, ärkebiskop i Paris och en av kyrkans mest framstående patriarker, har även han polsk-judiska rötter och räddades som barn undan Förintelsen. Hans mor dog också i Auschwitz. Han har öppnat ett särskilt kapell i de prostituerades, bögarnas och de aidssmittades kvarter, och Jakub Romuald Weksler-Waszkinel är biktfader åt dem.

Martin Bormanns historia är mindre dramatisk, men saknar inte lidande. Den innefattar ett ständigt sökande efter en väg ut ur det trauma som skammen över att vara son till en mördare innebär. Hans emotionella band till fadern tynger honom. Hans tro tillåter honom inte att förskjuta fadern, men som han säger i filmen när han samtalar med unga människor vid gaskammaren i Auschwitz tillsammans med prästen Jakub: "Jag kan inte förneka min far". /... /"Vi väljer inte våra föräldrar".
Han prästvigdes och for som missionär till Kongo för att hjälpa fattiga och sjuka människor. Till Tyskland återvände han i början av 70-talet och började arbeta som religionslärare och själavårdare. Han engagerade sig aktivt för tysk-judisk försoning och i "Dialoggruppen för barn till förövare och offer" (Dialoggruppe Täterkinder-Opferkinder).
Om frågorna kring faderns ansvar för nazismens brott och om Guds barmhärtighet ska rädda fadern från evig fördömelse är viktiga för Martin Bormann, så är hela det "kristna Europas" ansvar för Förintelsen viktigt för Jakub Romuald Weksler-Waszkinel. "Till vilken Gud bad människor under kriget, kristna, katoliker och protestanter, då miljoner mördades?" frågar han, och får inget svar. För det är en smärtsam fråga. Europa vände judarna ryggen under Förintelsen.

Vad gjorde jag själv 1943, tänker jag när jag läser om prästen Jakub Romuald Weksler-Waszkinels liv och studerar Martin Bormanns historia, båda barn ur min generation. År 1943 var jag tre år gammal och befann mig i Sibirien. Min mor har berättat för mig att hon hoppade in i sista vagnen i sista transporten från staden Charkov i Ryssland till Sibirien då tyskarna bara var sju kilometer från staden. Hon arbetade som sekreterare i civilförsvaret och hann bara lämna kontoret, ta mig i sin famn, gripa några foton och springa till järnvägsstationen där tåget börjat rulla. Min far dödades av tyskarna 1941 någonstans vid ryska fronten.
År 1945 adopterades jag av min nye far Grzegorz Kantor. Som av ett under räddades han undan Förintelsen i Polen och arbetade på en stridsvagnfabrik i Sibirien tillsammans med min mor. Hela hans familj förintades i gettot i staden Kolomya.
Jag faxar ett brev till Martin Bormann för att diskutera programmet för ett besök i Stockholm. Kontakten med honom får mig att tänka på en liten tysk stad 1946, Striegau i Nider Schlesien (Strzegom på polska i dag) dit jag kom med min styvfar och min mor efter en tre veckors tågresa från Ryssland. Tio kilometer från staden låg det som till kort dessförinnan hade varit det bekanta tyska koncentrationslägret Gross-Rosen. Halva staden låg i ruiner, men kastanjerna stod i blom. Den tyska civilbefolkningen höll på att lämna staden, vi barn stod och tittade hur de med sina tillåtna 20 kilo egendom tågade till järnvägsstationen och lämnade nycklarna till sina lägenheter till våra föräldrar. Förvånansvärt rena och städade lägenheter fastän kriget helt nyligen tagit slut. I staden stannade bara några få tyskar kvar, främst de som inte kunde resa. Bland dem en fru Lucia Videra med sina två döttrar.

Jag kommer ihåg att någon berättade att hon blev tokig när hon fick veta att hennes man stupat i kriget på ryska fronten. Hon gick året runt i samma gamla päls, rädd och mumlande konstiga ljud för sig själv. Hon försörjde sig genom att skura golv hos olika familjer och samlade allt ätbart hon fick tag på, potatis, äppelskrutt och brödrester. Hennes två döttrar skämdes. Under alla mina uppväxtår där i staden Striegau vågade de aldrig komma fram till oss och leka eller prata. De betraktade oss på avstånd.
Hade jag kunnat återskapa denna försvunna tid med den erfarenhet jag har i dag skulle jag säkert ha kunnat gå fram till dem och säga: "Kom till oss, vi kan leka tillsammans eller prata". Jag skulle säkert kunna omfamna dessa två flickor. Martin Bormann omfamnade Jakub Romuald Weksler-Waszkinel efter mötet i Auschwitz.

I april 2003, efter att ha sett filmen, sitter jag och dricker kaffe med prästen Jakub på ett nyrenoverat hotell i staden Lublins centrum. I denna stad fanns före kriget 43 000 judar, sju synagogor, tiotals bönehus, en judisk teater och talrika judiska boklådor och bibliotek. Isaac Bashevis Singer kände dessa trakter mycket bra. I dag finns här inte längre någon från den judiska världen. Två dagar senare ska jag delta i polsk tv. I programmet "I minnets spår" ska jag tala om Förintelsen med anledningen att man ytterst högtidligt under ledning av Polens president firar den sextionde årsdagen av upproret i Warszawagettot. Jag frågar prästen vad ska jag säga för att hylla så ädla människor som hans fosterföräldrar eller den 93-åriga Irena Sendler, som bor i Warszawa och som räddade 2 500 barn ur Warszawagettot, utan att förtiga sanningen om att polackerna, liksom de flesta européer, passivt betraktade Förintelsen. "Tala om gott och ont, ta inte upp politik i samtalet är ni snäll", svarar Jakub Romuald Weksler-Waszkinel.

Leo Kantor är statsvetare och ordförande i Immigranternas centralförbund.

Jakub Romuald Weksler-Waszkinel och Martin Bormann kommer till Stockholm 6 maj. Då visas filmerna "Korset i davidsstjärnan", som berättar Weksler-Waszkinels historia, samt "De levandes marsch". Filmerna följs av en diskussion om mänsklig värdighet och tolerans med regissören och de båda gästerna. Mer information om arrangemanget finns på www.interkulturforum.org.

Artikeln i SvD hittar du på: Svenska Dagbladet

Kalendarium