Festivalen invigs av statsrådet och kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (m) samt...

Det ovannämnda citatet är de inledande orden ur den polska dokumentärkortfilmen "Porträttfotografen". Wilhelm Brasse, i Auschwitz även känd som "polack 3444", är mannen som yttrar orden.
Det som följer är en omskakande och brutal närbild av en av de viktigaste dokumentärerna av Förintelsen.

I Ireneusz Dobrowolskis regi skapas under denna 52 minuter långa kortfilm ett unikt porträtt inte likt något annat. Återhållsamt låter han Brasse berätta först om sina yngre år som framgångsrik porträttist och fotograf, följt av smärtsamma minnen av tiden i koncentrationslägret. Att han själv lyckades överleva var på grund av det värde han hade för nazisterna. Hans kunskap och talang för fotografi resulterade i uppdraget att dokumentera samtliga fångar, ofta bara ett par timmar innan avrättning, till nazisternas arkiv.

I skapandet av denna dokumentär har Dobrowolski låtit sin egen kamera stå stilla och istället förlitat sig på de återberättande minnena från Brasse, samt ett urval ur hans portfolio, totalt bestående av 40 - 50 000 fotograferade fångar. Av dessa är det framför allt ett porträtt av en ung flicka, vars ansikte förföljer honom än idag. Hon ser, trots fångenskapet, minnesvärd och fin ut.

Dokumentären förflyttar sig ständigt mellan den surrelistiskt brutala verkligheten och den rent tekniska aspekten av att ta ett porträtt. Brasse återberättar det pedantiska tillvägagångsättet nazisterna applicerade på fotograferingsprocessen och samtidigt om vänner han stött på, barn som torterats och SS-män han aldrig kommer
att glömma. En del var brutala i sitt hat mot judar och slog dessa
så pass hårt att de inte kunde få sin bild tagna. Andra, som doktor Mengele, kan Brasse inte beskriva på ett annat sätt än ett "monster". Han minns väldigt väl hur Mengele bad honom att ta gynekologiska bilder på judiska kvinnor, och hur dessa sedan sövdes ner och genomgick tortyr-liknande "medicinska" experiment.

Mot slutet av koncentrationstiden tog Brasse sitt viktigaste beslut när han mot givna order valde att inte bränna de tusentals dokumenterade porträtt han tagit under sin tid, utan istället räddade dem. Dessa fotografier står idag som bevis mot hemskheterna som nazisterna utövade runt om i Europa, och Brasse som lyckats överleva på grund av sina fotografiska kunskaper har även varit med och störtat det han tvingades in i.

När ett väldigt speciellt fotografi mot slutet tas upp bryter även den hårt härdade Wilhelm Brasse ihop. Det är ett ovanligt flerpersonsporträtt av fyra unga nakna flickor, och Brasse som kommer ihåg när han tog bilden tvingas fram till tårar. Än idag finns porträtten med honom, och det är den huvudsakliga anledningen till varför han inte återupptog sitt fotograferande efter fångeskapen.

När tårarna tillslut börjar rinna längst denna gamla mans kinder inser vi vad detta verk är - det är inte en dokumentär om porträtt, utan ett porträtt av en dokumenterare. Wilhelm Brasse har efter dessa upplevelser inte tagit ett enda fotografi mer fram till idag.

Filip Gieldon