| WHITE FLAG, PLAYING WITH THE ENEMY / VIT FLAGG, LEKA MED FIENDEN
Schweiz, 2005
MINNETS LÅNGA SKUGGA Sverige, 2006
THEY RAN OUT OF GAS/ SLUT PÅ GAS Polen, 2004 HOLY WARRIORS / HELIGA KRIGARE Russia/USA 2006
PORTRÄTTFOTOGRAFEN Polen, 2005
SHALOM ASMARA Italien, 2004
CHLOPAK I DZIEWCZYNA / EN POJKE OCH EN FLICKA Polen, 2005 QUESTIONS TOWARDS GOD / FRÅGOR TILL GUD Ryssland, 2006
FRONT LINES: LAOS / FRONTLINJE: LAOS England, 2005
THE CHILDREN OF LENINGRADSKY / BARNEN FRÅN STATIONEN LENINGRADSKY Polen, 2005 DET LÖNAR SIG INTE ATT GRÅTA Sverige, 2005
TELL ME, WHY? / BERÄTTA VARFÖR Polen, 2006
TRACES/SPÅR Finland, 2006
SAVING CHILDREN – ATT RÄDDA BARN Israel, 2005
TEL AVIV USA, 2004
THE CASE OF RAOUL WALLENBERG / FALLET RAOUL WALLENBERG Tyskland, 2005
EWA R. Polen 2006 SCENEN / THE STAGE Israel, 2005
ROMA KUPA / ROMSKA CUPEN Slovakien, 2005
WHEN WEEPING LAUGHS / NÄR GRÅTANDE SKRATTAR Tjeckien, 2004 COFFEE BEANS FOR A LIFE / KAFFEBÖNOR MOT ETT LIV Tyskland, 2005
|
Genom organisationen ”Windows for Peace” möts musiker från Tel Aviv i Israel och flyktingläger i Gazaremsan, Palestina. Även om bandmedlemmarna varken delar kultur eller språk och fast de står på varsin sida av en svår konflikt så vill de bevisa att kommunikation och vänskap kan vara medel för att överkomma de flesta hinder. Och det som skulle bli en engångsspelning utvecklas istället till gruppen ”White Flag” vars budskap lyder; mot våld, för fred, frihet, tolerans och gränslöshet.
År 2000 bryter dock Intifadan ut och omöjliggör för bandmedlemmarna att komma samman och det dröjer fem år innan bandmedlemmarna får möjlighet att spela ihop igen. En schweizisk producent får då höra om gruppen och beslutar sig för att väcka liv i ett musikprojekt som inte slocknade, trots de yttre omständigheterna. De återses igen – denna gång på neutral schweizisk mark. 
Ungefär 3 000 polacker anlände med de ”vita bussarna” till Sverige efter andra världskrigets slut. Med sig hade de trauman, minnen och erfarenheter som gick utöver de svenska normerna. Personerna i denna film har en bakgrund som de aldrig kunnat dela med den svenska verkligheten. Detta har präglat deras tillvaro och syn på livet och även deras barns syn. Deras barn, som har vuxit upp i Sverige, ett tryggt och materiellt stabilt land, har blivit tvingade att förstå en mörkare och mer svårgripbar parallellvärld.
När Halina Birenbaum går in i gaskammaren med sin mamma är hon 13 år gammal. Hon tittar upp mot duscharna, hon vet att det ska komma gas ur dem men inget kommer ut. Under duschhuvudet, i minut efter minut, timme efter timme väntar hon på det sista ögonblicket i sitt liv, men det inträffar inte. Den natten tog gasen slut i gaskammaren i Auschwitz. Under ett återbesök i lägret berättar hon om tiden hon har spenderat där, hon berättar om den fruktansvärda natten och om de funderingar hon hade kring döden. Kanske är det inget att vara rädd för ändå?
Svåra tider såsom konflikt och krigstider följs ofta åt av frågor om människans själ och relationen mellan religion och krig. Filmens medverkande har antingen frivilliga eller ofrivilliga erfarenhet av krig och detta har påverkat deras åsikter, ställningstaganden och fortsatta liv. Bland de medverkande finns fader Nicolas som själv var soldat i Afghanistan samt i två krig i Tjetjenien. Han menar att ateism slutar där frågor om liv och död börjar. För honom ledde uppvaknandet efter en klinisk död till beslutet att bli präst och han anser, trots sina egna erfarenheter, att det finns i tvekan i att skicka ut sina egna söner i krig. Ett annat liv vi får ta del av är mamman till en rysk soldat, hennes son kanoniserades efter att ha avrättats i Tjetjenien för att han vägrade avsäga sig sin tro. Själv är hon medlem i Kommunistpartiet sedan 25 år och hon försöker nu att försonas med detta faktum. Sergei Birk som en gång var med i de sovjetiska specialstyrkorna berättar att hans möte med en mullah ledde till insikten att svaren på de flesta av livets frågor finns att finna i Koranen, men samtidigt som han säger detta vet han att det ligger i hans natur att vara krypskytt.
Wilhelm Brasses kunskaper i fotografi ledde till att han som lägerfånge i Auschwitz tvingades att dokumentera Gestapos nycker. Framför porträttörens lins placerades utmärglade, misshandlade och skräckslagna ansikten, dessa människors förevigade uttryck har för all tid etsats sig fast på Wilhelms näthinna. Från 1940 till lägrets evakuering 1945 tog han tusentals bilder. Även lägrets mest fruktade tjänstemän använde sig av hans tjänster och självaste Dr Mengele ser näst intill mänsklig ut i det mest fördelaktiga ljuset och Gestapos chef i Auschwitz har med hjälp av bildens konst fått mjuka ansiktsdrag. Tack vare Wilhelm Brasses mod och skicklighet är den grymhet som går bortom alla ord väldokumenterad för kommande generationer. Själv kunde han aldrig fortsätta inom sitt yrke efter upplevelserna i Auschwitz.
Under slutet av 1800-talet emigrerade många judar från de södra delarna av den arabiska halvön för att bosätta sig längs med Afrikas Rödahavskust. Vid samma tidpunkt kom även judar från Medelhavsområdet genom den nyöppnade Suezkanalen. Dessa bosatte sig i första hand i Asmara, dåvarande huvudstad i Eritrea. Huvudpersonen i ”Shalom Asmara” återvänder till sin hemstad Asmara för att få ihop pusselbitarna kring sitt och sina förfäders förflutna. Han möts av ett Asmara i förändring, men också av en stad där kultur- och religionsdegeln, som han minns den innan andra världskriget, fortfarande lever kvar i toleranta människor. Under en stillsam berättarform med en rad arkivbilder växer en vacker stad fram och parallellt med det en bit intressant historia från en del av världen som för det mesta befinner sig utanför västmediernas radie.
En pojke och en flicka överlever det dödliga maskineri som igångsattes i Warszawa under andra världskrigets judeförföljelser. Med hjälp av deras återberättelser, nu som två gamla återvändande människor, blir dåtidens Warszawa nutid. Genom deras barnögon och ständigt springande ben förflyttar vi oss bakåt i tiden där vi får uppleva olika människors livsöden i och utanför Warszawaghettot men också berättelser om dess likvidering.
Vad är ondska? Vad är godhet? Vad är samvete? Hur kommer det sig att Hitler lyckades reglera så många tyskars samvete under andra världskriget och hur kommer det sig att han inte lyckades reglera alla? I dussintals städer i hela Tyskland gömdes judar bakom lönndörrar, i källare och på vindar. Samtidigt som motivationen och påhittigheten att hitta dessa gömda människor var enorm så var också sätten att gömma dem på minst lika bra. I Berlin räddades runt 2 000 judars liv genom att vanliga tyskar satte sina egna liv på spel för möjligheten att kunna rädda en annan människa. Några av dessa tyska vardagshjältar får nu uppmärksamhet genom Alexander Andreevs film.
Efter Vietnamkrigets slut tvingades de laotiska Hmongrebellerna, som stred på amerikanarnas sida, att fly upp i bergen undan den laotiska kommunistiska regeringens förföljelser. Ända sedan dess har de och deras familjer befunnit sig på ständig flykt.Regissören Ruhi Hamid planerar att göra en dokumentärfilm om Hmongfolket, hon reser därför in i Laos som vanlig turist för att inte avslöja vilket syfte hennes kamera ska användas till. Ett sådant avslöjande hade varit förenat med ren livsfara. Efter tre dagars riskfylld vandring når hon deras bosättning. Hon möts av ett folk som lever under fruktansvärda förhållanden, de plågas av ett konstant hot av svält och de tvingas ständigt att flytta för att undkomma regeringssoldaternas kulor. Barn och vuxna är alla ärrade och de har inga möjligheter till sjukvård. Glömda av en förflyttad världspolitik hoppas de ändå att någon gång bli räddade från deras öde. Ruhi Hamid är en av de första journalister som har lyckats att filma dessa människor. Hennes skildring resulterar i en gripande berättelse, men också, i en bredare kontext, ett bistert och starkt dokument om en av de många kvarglömda sidorna av en stormaktspolitik som gått vidare.
I och kring tågstationen Leningradsky i dagens Moskva lever hemlösa barn och ungdomar. I kloaker, kartonger, sopcontainrar eller under bar himmel försöker de skapa sig något sorts substitut för det mänskliga förhållandena de har gått miste om. En del har flytt hemska hemförhållanden, andra övergivits, nu är de alla fast i en tillvaro präglad av gatans lagar, drogmissbruk, prostitution och en ständig saknad efter föräldrar – eller snarare drömmen om dem. För många är dock gatan ett bättre alternativ än det hem de en gång flytt från. Vid filmens tillkomst levde 30 000 hemlösa barn på gatorna i Moskva, detta enligt en uppskattning av de ryska myndigheterna. Problemet är enormt stort i hela Ryssland och regissören Hanna Polak har inte bara tagit initiativ till denna film utan också startat en fond, ”The Children of Leningradsky Fund”, som arbetar för att långsiktigt hjälpa så många barn som möjligt.
Professor Stella Tjajkowski är konsertpianist och lärare. Hon tillhör också den spillra judar som överlevde massutrotningarna under andra världskriget. Idag lever Stella i Stockholm men minnena från den svåra tid hon en gång upplevt lever fortfarande kvar, än idag undviker hon vissa vardagssysslor som kan få henne att påminnas om Auschwitz, vars ständiga selektion och gaskammare hon mirakulöst nog överlevde. I sin lägenhet talar hon ut om upplevelserna från andra världskriget, helst vill hon inte belasta sin omgivning med sina berättelser men hon avslöjar att det hon har upplevt i Auschwitz rullar som en konstant pågående film inuti hennes huvud – det har hon aldrig kunnat avskärma sig ifrån.
I takt med att tid passerar mjukas vissa saker och händelser upp medan andra upplevelser förblir kantiga och vassa. ”Berätta Varför” är en kärlekshistoria om två människor, Jurek och Stella, som möttes under en av nutidshistoriens värsta tänkbara tidpunkter, men tack vare sin kärlek och hopp till varandra överlevde dem andra världskrigets judeförföljelser. Vid krigets slut kom dock minnena av krigets fasor emellan dem. Stella gjorde då valet att försöka glömma och gå vidare och vid krigets slut flydde hon med en polsk officer till ett nytt liv i USA. Jurek kan än idag inte förstå hur hon kunde ge sig av på detta sätt, utan ett enda ord till förklaring, det enda han begär är att hon 
När Irina växte upp i Moskva var hennes judiska bakgrund inget som diskuterades. Hon visste att hennes farfar hade kommit till Moskva innan kriget och att hela hans familj hade förintats i den polska staden Ciechocinek. En dag bestämmer hon och Mauri Pasanen, filmens regissör, att de vill ta reda på vad som hände med Irinas släktingar och slutligen leder deras nyfikenhet till belöning.
Projektet ”Saving Children” är ett försök att överbrygga den numera ökända barriären mellan Israel och Palestina. Genom att flytta över sjuka palestinska barn till Israelisk mark, där en mer avancerade sjukvård kan erbjudas, så hoppas initiativtagaren, judiska Manuela Dvirim, att medicinsk hjälp kan vara ett steg i rätt riktning åt att bygga broar mellan de två sidorna och därmed hjälpa till att skapa fred i området – i alla fall i ett framtidsperspektiv. Kring det kontroversiella projektet vävs livshistorier från båda sidorna av gränsen samman, vi får lära känna de aktiva inom projektet och lära oss om deras drivkrafter. Vi får också inblick i de personers liv som hjälps utav detta initiativ. Bland annat följer kameran en palestinsk mamma och hennes hjärtsjuke son, deras hem har just blivit sönder sprängt av den israeliska armén och nu beger de sig till det enda sjukhus där de har chans att få rätt hjälp på israelisk mark. Richard Gere presenterar filmen.
En judisk man på väg till Tel Aviv tvingas vandra längs en öde landsväg sedan hans bil fått motorstopp. När hans sista krafter börjar ge vika plockas han upp av en passerande bil. Araberna som kör bilen och journalisten i sin tur representerar två olika sidor i en konflikt där laddade känslor av rädsla och misstor lätt infinner sig. Dessa påtagliga stämningar förskjuts dock till förmån för tillit i en situation som leder till att de två sidorna passerar varandras inre barriärer.
Delar av Raoul Wallenbergs liv och öde är fortfarande ett mysterium till vilket svar söks än idag. Helt obestritt är ändå att han 1944 reste till Budapest som sekreterare åt den svenska legationen. Hans egentliga uppdrag var att rädda några hundra ungerska judar med anknytning till Sverige från nazisterna, men redan från första början stod det klart för Wallenberg att rädda så många människoliv som möjligt och under ett års tid räddade han runt 10 000-tals genom att utfärda så kallade skyddspass, men också genom ett enträget och hårt diplomatiskt arbete. Genom filmen följer vi Raoul Wallenbergs historia från hans ungdomsår, då hans relationer till Wallenbergsläkten diskuteras, ända fram till tiden i Budapest då de allt mer osynliga spåren kring hans arrestering, på begäran av den sovjetiska regeringen, skedde 1945. Vi får också inblick in i tiden i Lubjankafängelset i Moskva där han enligt officiella sovjetiska källor avled 1947. Detta är dock inget som än idag kan bekräftas. 
Filmen visar komplicerade relationer mellan den berömde och av världen dyrkade konsertpianisten Artur Rubinstein och hans barn. Artur Rubinstein var under sin tid en av världens mest lovprisade tolkare av Chopins musik. Han överlevde Förintelsen under Andra världskriget genom att fly till USA. Efter kriget blev han bekant med Pablo Picasso, Albert Einstein och Tomas Mann. Hans dotter Ewa berättar på ett sanningsenligt och djupgående sätt vilket pris för pappas glans hans närmaste familj betalade.
Ungefär 1 miljon ryska judar har utvandrat från Ryssland sedan Sovjetunionens fall. En del av dem har valt att börja om i Israel. På en audition till en kabaré i Israel möts olika talanger, endel stolta, en del sedan länge undangömda, andra osäkra, men alla fulla av kärlek till scenen. Genom en närgången, varm och kärleksfull kameralins dokumenterar Peter Mostovoy långt mer än bara själva uttagningen.
En varm och humoristisk skildring om lokala fotbollsklubbar så som vi alla känner till dem. Samtidigt som det är långt till världs arenors strålkastarljus så saknas varken brinnande engagemang eller tävlingsinstinkt från de involverade – vetskapen är att det handlar om att ha roligt, både på och utanför fotbollsplanen. I södra Slovakien möts tre romska fotbollslag i en egen regional tävling men trots att alla involverade är överens om att det är vänskapliga matcher som ska utspelas så går åsikterna om vad detta innebär minst sagt isär. 
Till arbetslägret Theresienstadt fördes en mångfald av människor från hela Europa och bland dessa människor fanns bland annat en del av dåtidens elit inom litteratur, musik och konst. Fångarna i Theresienstadt levde under vedervärdiga förhållanden och varje dag avrättades cirka 200 personer. Dock samtidigt som detta pågick var utövandet av all form av kultur tillåten. En paradox kan tyckas, men det visade sig vara ett strategiskt drag från Hitlertyskarnas sida. I en situation där människor berövades sin mänsklighet och utestängdes från det vanliga samhällets normalitet blev det själsliga utloppet nödvändigt för att behålla integriteten.
Det tar 60 år för Norman Salsitz att komma fram till beslutet om att återvända till sin barndoms stad Kolbuszova i Polen. Med på resan har han sin dotter Esther och sina tre barnbarn. Medan han stärker och återupptäcker sina rötter är det också meningen att hans barnbarn ska utveckla och förankra sina, förhoppningen är att det förflutna kommer att leva vidare även i nästa generation. Med sorg, tacksamhet och besvikelse, samt frustration och aggression konfronterar han de platser och människor som har förrått och räddat, gett husrum och mat, men framförallt reflekterar han över den vetskapen om att de gav hans liv tillbaka i utbyte mot några få kilon kaffebönor. Innan kriget var hälften av stadens befolkning judar, idag finns inte en enda kvar, men det räcker med att skrapa på ytan hos människor och husfasader för att krigets realitet ska leva upp igen.