INVIGNING

Festivalen invigs av partiledaren och riksdagsledamoten Fredrik Reinfeldt, Moderata Samlingspartiet, samt av ordföranden i festivalens organisationskommitté Leo Kantor, ordförande i Immigranternas centralförbund (ICF) & Internationellt Kulturforum i Sverige.

I invigningen deltar Elzbieta Ficowska, ordförande i Föreningen Holocaust Barn i Polen. Dikten av Jerzy Ficowski läses av
Sara Sommerfeld. Nordiska Filmpriset för bästa kvinnliga skådespelare vid Nordiska Filmfestivalen Haugesund, 2001. Nominerad till Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll 2001.

I invigningen deltar också Michal Nekanda-Trepka, filmregissör, verksam vid Telewizja Polska S.A, vinnare av flera internationella priser för sina dokumentärfilmer om Holocaust, vidare C.Cay Wesnigk, viceordförande i tyska organisationen för oberoende filmproducenter, producent för filmen Hitlers Hitparad, samt två ungdomar från Beslan, Zalina Bogasova och Ekaterina Gabakova (Nordossetien, Ryssland).

Filmer som inviger festivalen: Silverskeden, 22 min. (Polen, 2004/05), Beslan, 9 min. (Nordossetien, 2004) och Amatörfotografen, 26 min.
(Ryssland, 2004).

   "Allt dras svepande ner i en dimma,
mardrömslikt, skrämmande ont,
vårt hopp går till himlen, blandas med böner,
med tystnaden unisont..."

   Vi fanns bara femton kilometer därifrån, den morgonen. En vanlig dag, första skoldagen, blombuketter, första skrivboken. Glatt och förväntansfullt småprat med förstaklassarna, långa historier om lovet och om kompisarna.
- "vi träffas om en kvart borta vid stora vägen" - sa Vikas röst i
luren, knappt hörbar. Något var på tok i Beslan, fick vi veta...

   Varje hjärtslag känns i tinningen. Allt går runt i huvudet. Jag uppfattar ingenting, bara Vikas välbekanta uppsyn får mina ben att röra sig framåt i korridoren på regionsjukhuset.
   Här är allting annorlunda än vanligt. Förskrämda föräldrar söker efter sina barn, skräckslagna barn letar efter sina föräldrar, skrik och gråt, allt blandas ihop i ett enda utdraget fasansfullt ögonblick. Ord tränger fram mot våra läppar, ord som varken jag eller Diana vågar uttala.
   Där får vi syn på en liten flicka med himmelsblå ögon. Hon ligger på sängen och söker med ögonen sin allra närmaste - MAMMA! Men ack, förgäves, som det visar sig senare. Och det värsta är att hon inte är ensam om det.
   Någon förlorar tron på sig själv, någon annan hopp och kärlek, en tredje förlorar det allra dyrbaraste i livet, sitt eget barn... Diana och jag kan knappt uthärda blicken av dem för vilka det grymmaste faktum blir uppenbart.
   Och medan vi är här, bland smärtor och tårar, fattar vi att det svåraste ännu väntar, nämligen att kunna förmedla allt detta till er.

   Från och med detta ögonblick ägnade vi varje stund åt att hitta de rätta bilderna, de rätta sekvenserna. Aldrig förr hade tiden varit så dyrbar. Det ena filmscenariet efter det andra byttes ut och motiven tycktes aldrig ta slut.
   Skulle man verkligen ge sig på att filma kring ett så svårt tema? Vi kunde inte annat. Framför våra ögon reste sig skolans trasiga murar, vi såg blodiga avtryck efter barnhänder, och alltjämt dessa himmelsblå flickögon, sökande efter sin mamma...
   Vi stod i den förstörda gymnastiksalen och märkte inte ens hur våra tårar blandades med regn, ett regn som sedan flera dagar grät över allt, tillsammans med folket i Ossetien, i Ryssland, i hela världen. Varje upphittad barnsko, varje icke påbörjat första skrivhäfte, varje leende från ett fotografi på en bortgången, ALLT bara skrek åt oss att vi ska, att vi måste göra någonting för dessa förut så livsglada ögon. Den morgonen kunde ju var och en av oss ha funnits där, i deras ställe. Just så gick vi ju alla till vår skola, just så väntade vi på terminens första ringning, och vi trodde att monster och drakar bara fanns i sagor. Men barnsagorna förvandlades till avsiktlig, grym verklighet. Hade sagorna ändrats, eller vi blivit mer vuxna?

   Om Beslan har det sagts och skrivits mycket och ingen skulle klandra någon annan för ouppriktiga känslor. Nej! Men vi är efter allt ändå de första ungdomarna som dokumentärfilmade det med våra egna ögon, - med barnaögon som plötsligt blivit äldre.

Översättning: Elisabeth Poignant

Viktoria Gurova (Vika):
   Jag är född den 20.1.1987 i Vladikavkáz. Under fyra år var jag med i "Studio Erassik" (en filmskola på fritiden för barn och ungdomar, anordnad av personal vid regionens lokala TV-station). Har gått journalistkurs för ungdomar och fått diplom. För närvarande läser jag grundkursen på journalistlinjen vid statliga Chetagurov-universitetet i Nordossetien.
Mina föräldrar: Svetlana Gurova, militärläkare, och Igor Gurov, stupad år 2003 under Tjetjenienkriget, postumt mottagare av tapperhetsorden.

Diana Tsygankova:
   Jag är född den 11.8.1988, också i Vladikavkáz. Jag deltog i "Erassik"-kurser under sju års tid och ingår numera själv i ledningsgruppen för denna verksamhet. Jag är gymnasieelev i en skola i Vladikavkáz.
Mina föräldrar: Tamara Tsygánkova, hemmafru, och Sergej Tsygánkov, hantverkare.

Zalína Bogasova:
   Jag föddes den 24 december 1987 i Beslan och är elev i grund- och gymnasieskola nr.1 i Beslan. Under två och ett halvt års tid var jag med i "Erassik"-kretsen. Vid gisslandramat i skolan i Beslan undkom jag men förlorade både mor och lillasyster.
Mina föräldrar: Boris Bogásov, teknisk ingenjör, och Serafima Chadikova, omkommen vid gisslandramat i skola nr.1 i Beslan, september 2004.